Dåligt med flipper i Helsingborg

Är nere i hemstaden Helsingborg för att gå på en av mina bästa kompisars bröllop. Tänkte då slinka in på Laserdome och spela lite flipper, men fick en obehaglig överraskning. Inget flipperspel fanns där längre. Tragiskt.

I natt drömde jag dessutom att jag köpte ett TRON. Måste säga att drömmen kändes väldigt lockande, men tyvärr tillåter inte ekonomin sådana extravaganta utsvävningar.

Slask och patrask

Eftersom måndagkvällar normalt sett är rätt sega har jag börjat piffa upp dem med lite flipperspelande på Söderbiljarden. Igår var jag där, spelade lite slentrianflipper med lite löst folk och förlorade lite utmaningar. Inget överraskande där, inte.

Något som dock är positivt (hör och häpna!) är att jag äntligen kommit till insikt om hur jag ska spela Avatar. Det har tagit en jäkla tid, men nu börjar faktiskt skotten att sitta något så när hyggligt. Visserligen hjälper det inte när det är utmaning eller tävling i sikte (då är nerverna mer problemet), men när jag står och spelar själv så känns Avatar plötsligt mänskligt. Eller, mindre ondskefullt åtminstone.

Därmed inte sagt att det är ett kul flipperspel. Och detta är ju fortfarande sveriges (världens) mest negativa flipperblogg, så jag har ju ett rykte att upprätthålla.

Gårdagkvällens roligaste kommentar var nog för övrigt när Emma, under tiden som Playboy spelades, undrade varför spelet berömde hennes pannkakor. Man hör vad man vill höra. "Nice pancakes" är det dock inte ofta man hör i flippersammanhang.

Upp och ner, ner och...upp?

Jag blir aldrig riktigt klok på flipperspelandet. Kanske är det en del av charmen, förstås. Ena veckan tycker jag att flipper är det roligaste som finns, nästa vecka är det helt värdelöst.

Oftast är förstås dessa känslorna tätt samanfallande med om jag har tävlat, och hur det då gick.

I helgen var det månadstävling i Stockholm Pinball. Jag körde min första månadstävling för ganska exakt två år sedan. Och det var som om att ingenting hänt. Ingenting.

Min första månadstävling vann jag fyra matcher. I lördags vann jag tre. Hm. Det känns inte helt kul att man resultatmässigt gör sämre ifrån sig nu än man gjorde då. Nu är det förstås (och det förstår jag) inte så glasklart och svart eller vitt som jag nu ändå insinuerar. Det är klart att jag är en bättre flipperspelare nu än vad jag var för två år sedan; men likväl. Känslan, tanken, att man inte kommit längre än "så här" är oerhört obekväm.

Ett av de stora problem kan jag dock identifiera, och det är ungefär samma nu som då. Problemet är bristen av kunnande om olika spel. Visst är det så att jag nu "kan" betydligt fler spel än vad jag kunde för två år sedan. Men när man är på tävlingar där det ändå ingår 30+ spel, så blir det smärtsamt tydligt att det fortfarande finns många spel jag inte har någon strategi på. Eller kunskap om.

Vad gör man när man får spela Whirlwind? Vad gäller på Popeye? Hur når man framgång på Simpsons? Är det bara multi som gäller på Whitewater? Ja, naturligtvis finns det många som har svaren på dessa frågor; men inte jag. Jag har helt enkelt spelat dem på tok för sällan.

En dålig månadstävling är naturligtvis inte bra för självförtroendet. Inte när det dessutom börjar närma sig ett SM. Fast, å andra sidan, så vet jag att det ändå räcker att man har en bra dag. En bra dag, så gör man helt enkelt bra ifrån sig. Och då kommer ju flipper plötsligt att vara roligt igen. Så kan det gå. Och jag är åtminstone medveten om det...

En rolig (nej) anekdot från helgen finns ändå. Mötte El Deco på NBA Fastbreak, ett spel där man ändå brukar kunna slentrianspela in en del poäng. Efter två kulor stod det... 0-2. I min favör. Det var värt ett par skratt. Åtminstone för honom, som skärpte till sig. Inte för mig, som slutade på imponerande 9 poäng. Känns kul!

Att greppa ett spel

När jag skriver om att "greppa ett spel" är det naturligtvis inte det rent fysiska greppet runt flipperspelet jag åsyftar, utan att börja lära sig hur ett spel ska spelas. Eller att bli bekant med hur skotten sitter, vad som ger poäng, och hur du själv bäst spelar ett spel utifrån din egen kapacitet.

Det vill säga, gå inte på idiotgrejor om du inte är skicklig nog.

Ett spel som jag just börjar att greppa är Elvis. Nu tycker jag inte att det är ett speciellt kul flipperspel, men givetvis håller det för att "stå och nöta på" en stund. Däremot är det inte förrän nu, när jag spelat spelet 30-40 gånger, som jag börjar att få in känslan för det. En del spel "sitter" snabbare än andra, men Elvis känns som att det tagit ovanligt länge.

Det exemplar av Elvis som står utställt på Söderbiljarden här i Stockholm är det enda jag spelat; och det sägs vara ovanligt elakt. Då kanske det är bra att lära sig spela det - eller är det en nackdel? Hur som helst så börjar jag få en känsla för hur jag ska spela spelet (jag börjar hitta backhandskotten, jag börjar hitta rampen, loopen och det andra), så nu kanske jag kommer att gilla det LITE mer än vad jag gjort hittills.

Vad säger ni? Elvis - är det djävulens påfund eller är det ett nötbart spel? Vad stör ni som inte gillar spelet er mest på? Och vad gillar ni som gillar det?

Dubbelträning

Ikväll tänkte jag träna dubbel med min dubbelpartner, Therese. Eftersom SM så smått börjar närma sig, och vi även i år tänkte vara med i split flipper-klassen kan det vara bra att få in lite övning innan det är dags.

Tycker för övrigt att det är väldigt kul att spela split, eftersom det blir en helt annan grej än att spela "som vanligt". Det tränar dessutom sikte, nerver och bollkontroll på ett sätt som jag tror kompletterar det vanliga spelandet fint.

I vår konstellation är det jag som har hand om högerflippern, medan Therese har hand om den vänstra. Passar mig utmärkt, eftersom jag av någon anledning har erbarmligt dålig kontroll med min vänsterhand. Den största utmaningen just nu är väl att jobba på kommunikationen och inte bara stå och köra solospel var för sig. En utmaning god som någon.

Ut i kvarten

Jag brukar ha som mål att gå till slutspel på Flipper-VM, det känns ganska rimligt. Spelar man bra, då går man till slutspel - så enkelt är det. Spelar man dåligt - tja, då blir man utan. Enkel matematik.

Igår spelade jag bra stundtals och mindre bra under andra stunder, men det var ändå tillräckligt mycket för att gå till slutspel. Gjorde en bra kula på elaka Elvis, en på Scared Stiff, en på Rolling Stones och en på No Fear. Fyra bra kulor, och det räckte för att slinka vidare. Däremot gjorde jag väl smått remarkabelt dåligt ifrån mig på Spiderman där jag landade kring tio miljoner.

Avgörandet i gruppspelet, förresten, var en typisk grej. No Fear. Behövde komma före Gibbon, gick om på tredje kulan och hade 90M till godo. Gibbon behövde "bara" sätta ett par, tre skott för att gå om, men det knöt sig och så gick det som det gick. Jag själv hatar verkligen när man ligger strax efter någon och vet att det bara krävs ett par skott för att gå om; det är som att be om att misslyckas. Bättre då att vara rejält distanserad och jobba ikapp utan press.

Det var för övrigt fullsatt på Flipper-VM, alla platser tagna och nio grupper under gruppspelet. Vilket medför att man som tvåa ändå måste ha skrapat ihop en del poäng. Jag slutade på sjutton, och det räckte. Men jag förbannar att det behövde bli så jäkla spännande i vår grupp. Förvisso var stämningen i gruppen god, men vi turades om att göra vad man kan kalla...mindre charmerande insatser för flippervärlden.

I åttondelen var det dags för No Fear igen, och i princip samma situation igen. Ledning med 120M inför sista kulan, och det visade sig räcka, till Skaggets stora irritation (han hade, så att säga, varit i det läget förut. Skägget i brevlådan, eller vad man säger).

I kvarten var det Nedo i bäst av tre och efter en skakig start var det ändå tydligt att båda spelarna var mer nervösa än avslappnade. Nedo drog längsta strået i avgörande på Attack, eftersom någon (ja, jag) i underläge med 500M på sistakulan missade att notera att den vanliga multibollen bara behövde ett skott till. Skarpt jobbat. Men det säger väl allt om hur nerver kan påverka ens medvetenhet om läget.

Att åka ut i kvarten är jag ändå nöjd med.
Förresten så vann JOE tävlingen. Oväntat? Eller hur.

För övrigt bör noteras att jag inte hamnade i samma grupp som MCR. Helt otroligt!

Åter dags för Flipper-VM!

Ikväll är det dags för Flipper-VM (Stockholm Pinballs version, inte något världsmästerskap) på Söderbiljarden i Stockholm. Flipper-VM, en härlig turnering där man egentligen aldrig vet riktigt hur det kommer att gå. Man spelar i grupper om fyra, och mycket hänger på två saker:

1. Vilken grupp man hamnar i.
2. Hur mycket alkohol gruppens medlemmar dricker.

Dessa två punkter står i direkt relation till hur det kan förväntas att gå under tävlingens gång. Jag brukar oftast hamna i samma grupp som MCR, vilket innebär att man direkt kan räkna in en spelare som kommer att hamna högre upp i gruppen. Nu är Mats en mycket trevlig person att ha i sin grupp, trots att han är obehagligt hal när det kommer till att spela flipper, men någon framgång kan man inte direkt kalkylera med när man hamnar i Mats grupp.

Som vanligt när det gäller Flipper-VM blir mitt eget spel hetsigt och ofokuserat. Den högljudda, sociala och allmänt trevliga miljön bidrar till detta, och jag trivs i så hög utsträckning att jag glömmer bort allt vad teknik heter och står mest och slentrianspelar med förhoppning om att det ändå ska gå ganska okay. Ikväll ska jag försöka att ta det lugnt och tänka efter lite, försöka fokusera på mitt spel. Men vi får se hur det går.

Lineupen på Söderbiljarden är just nu inte helt kul. Spiderman, Iron Man, Avatar, No fear, Rolling Stones, Elvis, Playboy, Attack from Mars och Scared Stiff står och väntar. Ett par av dessa spel är direkt ondskefulla. Dessutom hoppas jag slippa spela No Fear, då jag de senaste månaderna har hamnat i någon slags paralyserat chocktillstånd varje gång jag ska spela just det.

Återstår att se hur det går.