Slask och patrask

Eftersom måndagkvällar normalt sett är rätt sega har jag börjat piffa upp dem med lite flipperspelande på Söderbiljarden. Igår var jag där, spelade lite slentrianflipper med lite löst folk och förlorade lite utmaningar. Inget överraskande där, inte.

Något som dock är positivt (hör och häpna!) är att jag äntligen kommit till insikt om hur jag ska spela Avatar. Det har tagit en jäkla tid, men nu börjar faktiskt skotten att sitta något så när hyggligt. Visserligen hjälper det inte när det är utmaning eller tävling i sikte (då är nerverna mer problemet), men när jag står och spelar själv så känns Avatar plötsligt mänskligt. Eller, mindre ondskefullt åtminstone.

Därmed inte sagt att det är ett kul flipperspel. Och detta är ju fortfarande sveriges (världens) mest negativa flipperblogg, så jag har ju ett rykte att upprätthålla.

Gårdagkvällens roligaste kommentar var nog för övrigt när Emma, under tiden som Playboy spelades, undrade varför spelet berömde hennes pannkakor. Man hör vad man vill höra. "Nice pancakes" är det dock inte ofta man hör i flippersammanhang.